Adoption för homosexuella par, eller samkönad adoption, som det också kallas, har i Sverige varit lagligt sedan 2003. En lagändring gjorde då att homosexuella par som ingått ett partnerskap (vilket då motsvarade ett äktenskap) kunde ansöka om adoption, både inom Sverige och från andra länder. I samma lagändring möjliggjordes det som kallas för närståendeadoption, vilket betyder att den ena partnern i ett samkönat förhållande adopterar den andra partnerns barn från ett tidigare förhållande. Detta kan göras så länge den andra föräldern till barnet är känd och har gett sitt godkännande.
Även om lagändringen i teorin betyder att homosexuella par har samma rättigheter som heterosexuella par att adoptera, ser verkligheten annorlunda ut, framförallt när det gäller internationell adoption. För att detta ska vara möjligt måste nämligen adoptionsbyrån eller myndigheten i adoptivbarnets ursprungsland tillåta adoptioner till homosexuella par. Det fanns under lång tid ingen svensk adoptionsförmedlare som hade kontakt med en sådan myndighet eller organisation, vilket betydde att det i praktiken var omöjligt för homosexuella par att adoptera från utlandet. Inte förrän år 2015 kunde ett samkönat par i Sverige för första gången adoptera från utlandet, efter att de blivit godkända för adoption från Brasilien. I Brasilien är det också lagligt med samkönad adoption. Förutom Sverige och Brasilien är det även lagligt i 16 andra länder, varav de flesta ligger i Europa.
En av de organisationer i Sverige som sysslar med förmedling av adoptioner från utlandet är Adoptionscentrum. De har inget samarbete med Brasilien, eftersom de menar att det skulle skapa svårigheter, då de flesta barn som behöver adoption i landet har särskilda behov. Margret Josefsson, som är pressansvarig på Adoptionscentrum, menar att det skulle se illa ut om samkönade par enbart kunde adoptera barn med särskilda behov. Hon pekar också ut Socialtjänsten och kommunerna som en del i varför samkönade par har svårt att adoptera i Sverige, och menar att myndigheten inte efterlever den lagstiftning vi har. Alla adoptionsansökningar går via Socialtjänsten, som gör en utredning gällande parets lämplighet att adoptera. Det är med andra ord en myndighet med stor makt gällande samkönade pars adoption.
En fråga som också bör tas upp i sammanhanget är dock att lagändringen år 2003 inte innebar en stor anstormning av ansökningar från samkönade par om att få adoptera, inte ens ett halvår efter att lagen trätt i kraft. En anledning till att adoptionstalen från samkönade par är så låga jämfört med heterosexuella par kan därför vara att de helt enkelt inte ansöker om att få adoptera i lika hög utsträckning.
Oavsett om man är homosexuell, heterosexuell eller har någon annan sexuell läggning, och oavsett om man har adopterat eller fått barn på naturlig väg, är dock förberedelserna inför att ett barn ska komma in i ens liv desamma. En bra sida att lägga på minnet är https://www.bigbaby.se, eftersom man där hittar allt man behöver till sitt barn, både under förberedelserna och när barnet väl har kommit.